Det finns de som har tummen mitt i handen. Jag avundas dem, min tumme sitter snarare i armhålan. Jag är inte skapt för praktiskt arbete, det räcker med att kasta en blick på min taniga lekamen för att inse det. Dessutom har jag väldigt svårt för att förstå vad jag ska göra när jag får ett verktyg i handen.
Varför har det då blivit så här undrar ni? Det är mycket min brors fel hävdar jag. Det började redan i unga år. När vi byggde kojor i de norrländska skogarna fick jag i undantagsfall hålla i spiken. För det mesta satt jag och räknade kottar eller tuggade på koda. Och när cykeln gick sönder var det min bror som högg tag i den med brinnande entusiasm. Jag tittade på och fattade ingenting. Precis så har det fortsatt.
Så när jag för sex veckor sedan blev husägare trodde nog de flesta som känner mig att kåken skulle vara förlorad vid det här laget. Men likt en humla som trotsar naturlagarna har jag genomfört diverse, i min värld, otroligt händiga uppdrag med den äran. Varje gång har det sett ut som en scen från Papphammar med totalt kaos och hysteri, men vad gör väl det. Tummen har i alla fall förflyttat sig från armhålan till trakterna kring armvecket.