Det har satt sina spår på så sätt att jag alltid har levt i tron om att jag har ärvt min fars gröna fingrar.
Den lilla detaljen, att jag aldrig har satt dessa gröna fingrar i arbete, har inte fått mig att vika i min tro. Inte heller det faktum att jag och min sambo, på ett effektivt sätt, lyckades ta livet av den tomatplanta vi fick förra året har rubbat min övertygelse.
För drygt två veckor sedan tyckte jag dock att det var upp till bevis, jag tog jag steget. Fyra pallkragar, ärvda av brodern, placerades upp i soligt läge, jord hälldes omsorgsfullt i och uti denna bördiga jord planterades sallad, kål, spenat och morötter.
Mina två första grönsaksland var skapade.
Vad har skett sedan dess undrar ni säkert? Det frodas, givetvis, och min odlingshybris har nått smått bisarra höjder.
Jag säger inte att jag ska säga upp mig från tidningen och livnära mig helt på grönsaksodlandet, än. Men om ni tycker att det ligger rätt i munnen får ni gärna titulera mig som odlingskungen hädanefter.