Det var på grusplanen bredvid HSB-husen i det lilla sovande västernorrländska samhället Mellansel. Jag var nog åtta år då och snubblade fram behjälpligt.
Sedan dess har jag fortsatt snubbla fram på diverse fotbollsplaner. Först i Mellansels rödvita dress, sedan i Malmköpings svartgula mundering. Jag har gjort avstickare till Gävle där jag representerade Sätra och gjort korpenkarriär i tre olika lag i Stockholm.
Någon bolltalang har jag aldrig varit, min stora tillgång var löpningen. Grunden lades på Mellansels hemmaplan Tallparken, belägen mitt i skogen fjärran bebyggelsen. Där låg det liksom en dimma av mygg och knott, vilket gjorde löpningen till en självbevarelsedrift.
I morgon ska jag dra på mig Malmköpings dress igen, det är nog åtta-nio år sedan sist. Som 35-åring kvalificerar jag mig äntligen till en plats i veteranlaget. Jag kommer vara en av de yngsta i ett gäng bestående av tunnhåriga talanger med trivselvikt och benskörhet.
Tanken är att jag ska springa ohämmat längs en kant i veterancupen i Katrineholm. Det kommer jag göra också, i ett byte. Sedan kommer jag ha andnöd tills dess att nästa arbetsvecka inleds. Verkligheten har sedan länge sprungit ikapp och förbi mig.
Men jösses vad jag ser fram emot denna comeback. Fotbollsspelandet är en del av min identitet och med det kommer oundvikligen bröstsmärtor, lårkakor, sargade lårmuskler och den ljuvliga blodsmaken i munnen.