Degerfors IF har varit mitt hjärtelag i fotboll sedan barnsben. Det har under långa stunder varit ett prövande förhållande.
Jag har sett laget ramla ner i division 1 på ett gråtungt Grimsta IP, följt laget i division 2 mot Södra FF på Skogsängen, plågat mig igenom en 0-5-förlust mot City på Tunavallen för 14 år sedan och tvingats bevittna många smärtsamma nederlag på Stora Valla.
Men jag har aldrig vacklat och kärleken har bara blivit starkare med åren.
På tisdag kommer Degerfors IF till Eskilstuna igen när det är dags för Superettanfotboll och kontrasternas afton på Tunavallen. Kometlaget AFC United mot det rödvita brukslaget, med 29 allsvenska säsonger i bagaget.
AFC Uniteds korta historia präglas av genvägar, lagets unika och omdiskuterade planer med City är ytterligare ett bevis på det. Det är självklart upp till var och en – ytterst Citys medlemmar – att tycka vad man vill om den saken.
Jag skulle dock hellre följa Degerfors IF ner till divison 2 igen än att se laget ta genvägar till framgång. Genvägar är som bekant ofta senvägar – och tålamod är en dygd.