Plötsligt väller det fram chaufförer, undersköterskor, skogsarbetare, ICA-butiksbiträden, brandmän, bönder, hemvärnare, bilmekaniker, kaféägare, fårodlare och pensionärer i tv-rutan. De kommer från ställen som Ramnäs, Virsbo, Salbohed, Söderbärke och Västerfärnebo. Det är orter som annars oftast ligger i medieskugga.
Branden är förstås en stor tragedi, ändå blir jag helt upprymd av intervjuerna med alla dessa glesbygdsbor som nu kämpar för att få bukt med elden.
De finns! Sverige är fullt av dem! Ja, det bor faktiskt en massa folk där ute i skogen. Man är bara inte van vid att se dem i tv. De känns nästan exotiska när de på bästa sändningstid kånkar vatten, evakuerar djur och servar med förnödenheter till de brandmän som sliter i frontlinjen.
De unga hemvärnskillarna fnissar lite generat och flackar med blicken när de får mikrofonen under näsan. Sedan samlar de ihop sig, de vet ju att läget är skarpt, och berättar om hur de dragit kilometervis med slang genom skogen där nya eldhärdar kan dyka upp när som helst.
Mediaträning stod nog inte på schemat i hemvärnets grundkurs. Befriande! Inte en Stockholmshipster så långt ögat når.