Varför slutar vi aldrig skämmas? Är det inte dags att sträcka på ryggen nu, höja lite på näsan och känna oss stolta över att vi är från Eskilstuna?
Det känns som att bli överfallen i bakhåll. Eller tagen på bar gärning.
– Öh, blir det reportage om det här i Eskilstuna-Kuriren nu? En hel serie i blaskan, va, höhö!
Jag är på Abba-Museet i Stockholm och ska just gå upp på scenen för att sjunga "Mamma Mia". Med rörelser och allt.
Ja, det är sånt man gör på Abba-museet, för den där reklamsnutten om "Walk in, dance out" stämmer väldigt bra. Om man bara vågar larva sig lite.
För det får man ta en del mod till sig. Och nu har jag just blivit övertalad av en yngre väninna att kliva upp och köra en låt tillsammans med Björn, Benny, Frida och Agneta.
Det är en anspänning, för det är folk i lokalen, och det är självklart att man helst vill göra sånt inkognito och i fred och utan att bli igenkänd.
Jag är här helt i privata affärer, besöket är en present till en bekant som nyligen flyttat till Sverige, ett sorts intro-på-kul till svensk musik och kultur.
Kommentaren stör min koncentration. Milt sagt...
Jag vänder mig om och möts av ett hånfullt flin. Utan att presentera sig fortsätter hen:
– Varför syns det ingenstans att Frida är från Eskilstuna? Varför har ni inga vandringar i Anni-Frid Lyngstads spår och varför lyfter ni inte fram att Kent är från stan?
Ja, det är väl sånt som jag också undrat över. Men i det här läget, överrumplad och avslöjad och liksom ställd till svars, försöker jag lite lamt med något fånigt om att man i så fall kanske behöver artisternas medgivande. Och fortsätter halvkvävt : "Men har du inte läst tidningen på sistone, om förslaget om en Kent-bänk på Fristadstorget?"
– Nää det har jag inte. Men det är väl Jantelagen som gäller förstås. Lika insnöat där som det alltid har varit.
Det sägs att alla känner apan men apan känner ingen. Efter alla år på E-K är man väl en sorts apa. Fast i det här fallet har vi i så fall med två apor att göra. För mitt i steget upp mot scenen går det upp en talgdank och jag börjar inse att det är en Eskilstunabo i förskingringen som rubbat min koncentration.
Upprörd biter jag ihop och vi river av "Mamma Mia" som om vi aldrig gjort annat. När vi går av scenen är belackaren borta. Jag känner ett behov av att försvara och förklara mer och letar lite bland montrarna, men - putz weg.
Jag är arg, men mest är jag ledsen. Här har vi en person som med alla världsliga mått lyckats i livet, skaffat sig ett prestigefyllt jobb och lagt världen för sina fötter. Ändå tycks självförtroendet kvar vid fotknölarna. Varför annars detta klankande på rötterna?
Är det inte dags att sluta skämmas nu?