Vad är det för fel på att vara trevlig?
Inte ett dugg.
Varför känner jag mig ändå som en frustande tjur inombords när någon hälsar med senaste trenduttrycket i artighets- och hälsningssvängen:
"Är det bra?"
På bara några år har det smugit sig in - så sent som 2011 körde Språktidningen en längre utläggning om svenska artighetsfraser och uppehöll sig då vid uttrycken "Hur är det?" och "Hur är läget?". För fem år sedan tävlade fortfarande de två om att vara svenskans mest använda sätt att hälsa.
Numera är det "Är det bra?" till höger och till vänster och ska jag vara ärlig hasplar jag ur mig det själv ibland när truten går före tanken.
Men vad fanken är "Är det bra?" egentligen för sorts fråga?
Ingen lär vänta sig något annat än svar än "Javisst", "Toppen" eller möjligen "Kanoners".
Testa med att säga "Nej" och dra sedan igång en längre utläggning om skilsmässa, cancer, munherpes eller förlossningsdepression - och jag lovar att frågeställaren häpet kommer att dra öronen åt sig. Såvida vi inte har med en Krösa-Maja att göra - skvallrare älskar andras elände.
I normalfallet ingår det dock i reglerna att svaret ska vara positivt.
Nu invänder vän av ordning att hälsningsfraser alltid har varit konstruerade på det viset. De som inleder med "Hur är det?" eller "Hur är läget?" väntar sig inte heller något annat än tjolahopp, tjolahej.
Och det är väl sant, hälsningsfraser är bara en ritual, något vi tydligen började med en gång i forntiden för att markera fred och att vi inte hade för avsikt att slå ihjäl varandra. Iallafall inte under de allra närmsta timmarna eftersom "God dag" ursprungligen är en tillönskan om Guds frid hela dagen lång.
Men till skillnad från "Är det bra?" så ger "Hur är det?" och "Hur är läget? en möjlighet till ett lite mer öppet och lätt svävande svar.
Den som just tagit bort sin vovve hos veterinären, genomgått behandling med brachyring - mer om just ringen i en kommande recension av Annika Lantz senaste bok - eller opererat hemorröjderna behöver inte känna sig överrumplad och tagen på bar gärning, ljuga eller bli svaret skyldig, när någon bräker sitt "Är det bra?" i hens nylle.
Istället går det bra att ta till gamla svenska favoriter som "Det knallar och går", "Det är synd att klaga", "Huvudet upp och fötterna ner" "Det får duga" eller "Det kunde varit värre". Några klassiska och fullkomligt idiotsäkra undanmanövrar för den som varken vill ljuga eller lägga ut texten om sina plågor just där och då.
Någon påstod att den typen av uttryck har sina rötter i det svenska gnällbältet där skandinaviskt svårmod alltid haft ett fastare grepp om våra själar än amerikansk glättighet.
Om det stämmer så är det kanske dags att omvärdera hela Mellansverige och vad området tillfört i form av lindring för den som inte ständigt är beredd att skria "Jaaaa" när någon reflexmässigt häver ur sig "Är det bra?"
Så där ja. Nog gnällt för idag. Nästa gång tar vi itu med en annan nykomling. För det måste väl vara fler än jag som noterat att "Ha det gott" blivit till det nya "Hejdå"...