Hur kommer det sig att det där med att "skylla sig själv" fortfarande så lätt går i dagen så fort det handlar om kvinnor som utsatts för våldtäkt? Varför är vi så benägna att genast börja spekulera i om hon verkligen tänkt sig tillräckligt noga för och vidtagit alla de försiktighets- och säkerhetsåtgärder som en kvinna bör göra för att inte dra på sig ett helt av koppel potentiella våldsmän, oförmögna att hålla sina impulser i styr?
En "ärbar kvinna bör göra", höll jag så när som på att skriva, för fortfarande tycks våra tankemönster ha en lätt infärgning av medeltid när det gäller kvinnor på ensamt stråt.
Antingen är hon klok och gör allt rätt enligt regelboken - som stipulerar sådant som att aldrig gå ensam hem efter mörkrets inbrott, absolut inte ta med nya bekantskaper hem från krogen, passa sig för utmanande klädsel och dessutom inte bära runt på pepparspray, för se då kan det bli dagsböter för olaga vapeninnehav!
Vi var några kvinnor i lunchrummet häromdagen som satt och diskuterade fallet med den rullstolsburna kvinna i 30-årsåldern som i helgen anmälde att hon utsatts för gruppvåldtäkt i en lägenhet i Visby. Fruktansvärt, tyckte vi förstås.
Men sedan började de där små invändningarna likt förbaskat ploppa upp, det gör de nästan alltid när det handlar om kvinnor och våldtäkt och inte alls sällan är det vi kvinnor själva som står för dem.
Vi vet ju nämligen, av födsel och ohejdad vana, precis hur den där särskilda regelboken för den kvinnliga delen av mänskligheten ser ut. Den vi sedan barnsben lärt oss att vi är dömda att leva efter - trots att den ingenstans finns nedtecknad i skrift.
För visst var det väl ändå lite konstigt att hon i Visby fick för sig att låna toaletten av den kille hon delade taxi med på vägen hem? Kvinnor som följer regelboken åker naturligtvis raka vägen hem om de har rent mjöl i påsen och är "rädda om sig", eller hur?
En kvinna som är tvungen att göra ett quick-stop och låna toan - hur många getter har hon hemma egentligen?
Ja, lite så resonerade vi.
Tills vi började minnas alla gånger vi själva inte följt den där särskilda regelboken för kvinnor särskilt renlärigt i yngre dagar.
"Jag fattar inte vad jag tänkte på, hängde med en okänd karl hem bara så där. När han pekade på sängen bestämde jag mig för att gå - och det lät han mig göra, men först spottade han mig i ansiktet."
"När jag var au-pair i 20-årsåldern drev jag runt helt ensam mitt i natten längs med Seines stränder i centrala Paris, att jag vågade".
"Jag sprang alltid ensam i elljusspåret om kvällarna när jag var 17-18 och funderade aldrig över att något skulle kunna hända".
För egen del minns jag en tågluff då vi siktat in oss på att övernatta på ett YWCA, (Young Women's Christian Association) i en engelsk storstad - men inte kom fram förrän halva elva på kvällen. Det tyckte YWCA-föreståndaren var alldeles för sent för kvinnor som förstod att rätt följa regelboken.
När vi ringde från stationen fick vi luren i örat efter ett grinigt "Nej, här kan ni inte bo, flickor som ni borde vara i säng får längesedan".
Så vi sov i en park istället...
Det gör så klart inte kvinnor som vet att följa regelboken rätt. Unga flickor som slaggar i parker kan råka ut för vad som helst. Och då får de så klart skylla sig själva även om de förvägrats natthärbärge hos KFUK.
Ja, den ena hemska historien avlöste den andra där i lunchrummet. För det är få som inte någon gång glömt den där särskilda regelboken, som bara finns för kvinnor, hemma.
Vi insåg alla att vi haft tur, ingen av oss hade råkat illa ut trots att vi inte tänkt oss för och tänjt på reglerna.
Men om vi hade råkat illa ut - så hade det lika säkert som amen i kyrkan varit läge för det där med att "skylla sig själv".