Inte jag heller.
Men väck mig mitt i natten och jag ska rabbla upp namnen på de jeppar som nu tävlar med Donald Trump om att bli presidentkandidat för republikanerna i USA.
Eller fråga mig vilket skonummer Bernie Sanders har, vad Hillary Clintons katt heter i förnamn samt var Ted Cruz egentligen är född - och jag ska icke bli svaret skyldig.
För just nu befinner vi oss i den svenska nyhetsrapporteringens favoritsäsong nummer ett - och den som inte spetsar öronen utan bara låter radion eller TV:n stå på - kan lätt missförstå hela saken och få för sig att valeländet redan är avgjort. Och att Förenta staterna numera styrs från något av Donald Trumps torn.
Men, icke sa Nicke, vi har inte kommit längre än till Nevada, hela långa våren återstår och risken är överhängande att någon av de svenska korrespondenterna däröver får dåndimpen i direktsändning av ren och skär upphetsning innan vi skriver juli månad och partierna äntligen sagt sitt och utsett sina slutgiltiga presidentkandidater.
Jo, visst är USA stort och av betydelse för oss i lilla Svedala, men det är Angela Merkel och hennes polare också - en av dem hette Stoiber innan hon puttade bort honom - liksom David Cameron och hans motkandidat David Davis. Hur i helskotta Hollande tog sig upp och förbi sina medtävlare får jag inte klart för mig hur mycket jag än googlar trots att vi befinner oss på en och samma kontinent.
Tror det ligger en del i det där jag hörde någon muttra om på Gomorron Sverige i veckan, det vill säga att journalisterna själva tycker det är så oemotståndligt jättekul att få fara runt där borta och äta cupcakes och vifta med flaggor och få uppleva lite festivitas av den sort som bara amerikaner tycks kunna få till.
Tyskarna och fransoserna är väl mer lika oss, inte så självklart uppsluppna. Lite truligare och mer svårflirtade. Det roligare att hänga över en hamburgare än att sura över sauerkraut eller dallrande fransk aladåb i något land där de inte ens har förstånd att prata engelska lika bra som vi. Och inte kan man orientera sig heller, efter den där kartan man har i bakhuvudet från alla filmer man sett, de som utspelar sig i New York eller Los Angeles eller för den delen i Tulsa, Oklahoma.
När det kommer till kritan, och bortom alla vackra ord om självständighet och egna bedömningar, så tycks alla snegla på CNN och vilja vara med och gräva i de riktigt jättestora sandlådorna. Att Tyskland och Norge både ligger betydligt närmare och dessutom är våra största exportmarknader - tja, det är väl bra, men inte lika skoj.
Det lilla vi vet om Norges statsminister, det är sånt vi lärt oss på Skavlan.