Inget är så bra bränsle till ett präktigt drev som en lägenhet i Stockholm. Fråga Margot Wallström.
Eller Laila Freivalds. Eller för all del Wanja Lundby-Wedin, Ulf Kristersson, Annika Strandhäll, Stig Malm eller Lars Ramqvist. Listan kan bli hur lång som helst.
Inget maktmissbruk kan få igång drevkedjan såsom en lägenhetsaffär. Ju fler kvadratmeter desto högre tonläge.
Vi landsortsbor har ofta höjt ett förvånande ögonbryn över intensiteten, hettan och det upphetsade fradgatuggandet som automatiskt och obönhörligen följer med så fort en bostad inom Stockholms tullar finns med som skandalingrediens.
Aktier må bortspekuleras, sexklubbar besökas, privatplan hyras och champagne vaskas - och visst renderar det väl rubriker.
Men det verkliga vargaskallet sätter in först sedan någon beslagits med att ha kommit över en lägenhet via ljusskygga eller helt vanliga kontakter.
Inget upprör Stockholms samlade murvelkår som en orättvist överkommen kvadratmeter inom tullarna.
Säkert som amen i kyrkan kommer en sådan nyhet att toppa både Rapport och Ekot, DN och Svenskan, Aftonbladet och Expressen.
För visst var det symptomatiskt att själva crescendot i Rickard Aschbergs eminenta avslöjanden om Kommunals missbruk av medlemmarnas pengar var tänkt att utgöras av Margot Wallströms lägenhet - förmedlad av Kommunal.
Så tycktes iallafall dramaturgin vara upplagd. Gratismiddagar och semesterhem byggdes på med fina viner och lyxresor för att så småningom utmynna i det som verkligen kan få Stockholms alla murvlar att gå igång samtidigt och hyperventilera i kapp så näsborrarna fladdrar: En våning!
En våning, en våning, ett kungarike för en våning!
Nu är ju inte murvlarna ensamma om bostadsfixeringen. Alla som någon gång umgåtts med fler än en stockholmare i taget vet att det dröjer max fem minuter innan samtalet halkar in på bostäder. De är som besatta, de stackars huvudstadsborna, av var de bor, hur de bor och av hur värdet på deras, ärligt talat, tämligen minimala kyffen bara stiger och stiger och stiger.
Det räcker för övrigt med att åka kollektivt i Stockholm för att få sig ett par, tre bostadskarriärer till livs. Den som har som hobby att tjuvlyssna på bussar och tunnelbanetåg blir faktiskt rätt omgående uttråkad. För lägenheter tycks vara för stockholmarna vad vädret är för britterna. Istället för att kallprata om moln och enstaka skurar lägger stockholmarna ut texten om parkettgolv, inglasade balkonger och huru-som-bäst-home-styla-inför-visning med sådan frenesi att syret snabbt tar slut på vilket färdmedel som helst.
Gäsp!
Inser att hånfullheter av ovanstående slag såklart kommer att straffa sig sjufalt nu när bostadsbristen ökar i hela landet. Men det är trevligt ändå, att få trycka till dem medans tid är.