Tidigare har det varit OK att tacka nej och ändå få stå kvar på sin plats i kön tills det dykt upp något ställe där man hellre vill bo. Nu måste man istället tacka ja och sedan flytta runt tills man landar rätt. Redan som medelålders blir man trött bara av att tänka på flyttlass. Hur känns det vid 92?
Det är lätt att förstå allt det praktiska krångel detta ohämmade önskande har vållat. Platser har blivit stående tomma. Samtidigt är trycket på äldreomsorgen större än någonsin. Vi har numera inte förstånd om att dö av efter ordning. Vi lever på så gott vi kan - stroke, cancer, skumögdhet och inkontinens både här och där till trots. Vi kostar pengar och resurserna är inte oändliga och nån jävla ordning måste det förstås vara.
Förmodligen har vi världshistoriens bästa äldreomsorg. Den som ändå tvivlar kan förslagsvis ta sig en tur till museet i Vilhelmina. Där står en flyttbar säng som hyste gubbar och gummor som tappat orken och mest låg hela bygden till last. För att fördela bördorna rättvist skickades sängen runt mellan invånarna på trakten. Ättestupan lär vara en myt, men jag vet inte om det är så mycket bättre att bli kringskickad bland folk som helst vill bli av med en.
Men tillbaka till Sverige år 2015 och världshistoriens troligen bästa tid att bli riktigt gammal i. Det underliga med platsbristen i äldrevården är ju att vi vetat hur länge som helst att det skulle bli så här. För typ 20 år sedan minns jag att chefen skickade mig på någon konferens i Göteborg, en trevlig tillställning med goda smörgåsar till kaffet, där tusen sinom tusen kommunala tjänstemän och politiker talade och talade och talade om den åldersexplosion som snart skulle vara över oss.
Nu är vi tydligen där och är likt förbaskat tycks vi tagna på sängen.
Alltså - det som är B med att inte få önska äldreboende är ju att det för alla andra åldrar numera ses som en grundläggande mänsklig rättighet att både få önska och kräva precis vad som för dagen råkar falla på läppen.
Eller är det verkligen så att ungarna hamnar sista i kön om föräldrarna tackar nej till den förskola eller skola som erbjuds? Skulle inte tro det. Skulle snarare tro på ett rungande ramaskri om så vore fallet.
Den äldre generationen är van vid att hållas i stramare tyglar. Den nu så omhuldade valfriheten var inte uppfunnen när de var i sin krafts dagar, och nu orkar de ändå inte väsnas så mycket. Att överrösta curlingföräldrarna, vana vid att få det de pekar på, finns till exempel inte på kartan.