"Har du alltid så här städat?" säger kollegan och tittar ner på mitt skrivbord. Jag tittar på mitt, med mina mått mätt, halvstökiga skrivbord och undrar om han skämtar.
Men nej.
Han menar allvar.
Sen får han syn på de små post it-flikarna jag använt för att markera intressanta sidor i en tjock bunt handlingar. Det gör inte saken bättre. Jag ska inte använda samma uttryck som honom men han anser inte att min ordningsamhet är normal.
Jag förstår fortfarande ingenting. Visserligen ligger pappren i olika högar. MEN det är inte många centimeter av skrivbordet som inte täcks av dessa.
Jag opponerar mig och säger att jag inte tycker att det är särskilt städat och att jag inte kan jobba om det är för stökigt och att jag brukar plocka ihop lite i slutet av dagen.
(Lite som det faktum att jag när jag ska se på tv först måste ha fint på soffbordet – men det säger jag inte).
Det gör inte saken bättre. i hans ögon gör det mig inte mer normal.