Det här var på "pärmarnas tid". Vi pluggade alltså vår teori genom att läsa exempelfrågor i pärmar – inte på dator. Det fanns körskolor som gått över till det digitala, men vår körskola låg inte i framkant – inte på något vis.
Körskolläraren, vars namn jag har glömt, var allt som oftast klädd i stora grå mysbyxor och marinblå luvtröja med Reebok-tryck. På grund av sin stora kroppshydda hade han vissa svårigheter att ta sig in i bilen, men väl där var han lugn och metodisk – och mycket skämtsam.
Lite väl skämtsam.
Han visste exakt vilka kluriga ställen som var bra att körträna på. Men struktur, nej det fanns det ingen. Lektionen inleddes ofta med en fråga: "Har vi kört borta i...?"
Eller så var det jag och min kompis som fick säga: "Jo, du nämnde på teorilektionen att det där stället var klurigt...". Och så körde vi där.
Vi körde alltid tillsammans, jag och min kompis. Bytte förare halvvägs. Ändå vågade ingen säga något när de rasistiska skämten dök upp. Vi småskrattade halvhjärtat och artigt. Sen var det inget mer med det.
Hade det hänt i dag hade jag reagerat annorlunda. Men då, nej...
"Säg inte att jag sa det här", sa körskolläraren. Och vi sa inget ...