Elegant förpackad i diverse svarta sopsäckar baxades den traditionsenligt upp ur källarförrådet.
I yngre dagar hade jag en tämligen rigid inställning till när det skulle ske och ville som regel vänta tills dagen före. Med åren har jag blivit mer liberal kring denna tilldragelse och ser ingen anledning till att hålla igen. För ingenting är väl så stämningshöjande som att sätta igång med monteringen av de olika delarna medan omgivningens ögon tindrar.
Så nu står den där. Den är i äkta plast, den är sned och vind, lite gles på sina håll och tufsig på andra, den ser ut att kunna välta när som helst och den har tillhört familjen i generationer. Jag talar naturligtvis om granen. Eller gran och gran. Det enda likheten med en riktig gran är att den barrar. Ganska rejält.
Delar av familjen mumlar om att det kanske är dags att köpa en ny. Och visst. Den kanske inte platsar i "Jul med Ernst" precis. Men när den väl är klädd med sitt hopplock av gammalt julbråte och julgransbelysningen, som givetvis också är arvegods och tillverkad strax efter det att elektriciteten uppfanns, har tänts, ja då behöver man inte ens glögg i kroppen för att tycka att den inte är så pjåkig trots allt. Rätt stilig faktiskt.
Håller den sig upprätt ända till jul är det ett mirakel.