Mannen påminner om att det är höst nu, det finns ingen återvändo, säger han.
"Nu har vi till sista september på oss, sen blir det riktigt mörkt. Det är bara att gilla läget. Och nu är klockan tjugo i sju."
Tack för påminnelsen tänker jag buttert.
Han säger att kvinnan som sitter bredvid honom och sover är hans dotter. Sen skrattar han lite och säger att han bara skojade.
"I morgon är det fredag. Nu är klockan kvart i sju", fortsätter mannen. "Snart börjar Rapport. Det är 45 minuter kvar tills Rapport börjar."
Jag undrar över hans fixering vid dagar och klockslag. Jag som helst av allt vill glömma tiden. Har alltid för lite av den. Så kommer det:
"Jag saknar min fru Anita. Hon är uppe i himlen. Hon gick bort för fem år sedan."
Det hugger till i hjärtat.
När jag går av vid min station kan jag inte sluta tänka på tiden som är så omöjlig att komma ifrån. Fast den bara är något vi har hittat på.