En ettåring avlider efter ett fall från en balkong på Gran Canaria och det är bara så gränslöst tragiskt. En åttaåring blir ihjälkörd av en bil under en skidsemester i Tandådalen och det finns inte ord nog där heller. Vårt språk täcker inte sådant. Barn ska inte dö.
Men det finns vuxna som inte heller ska dö. Min svärfars sambo sedan över tio år dog i förra veckan. En varm och kärleksfull människa som inte ville någon människa ont. Hon blev 62. En dag var det bara över.
Och i måndags nåddes vi av beskedet att sångerskan och skådespelerskan Josefin Nilsson dött. Jag skulle inte kalla henne barndomsidol, men jag var tolv när "Jag mötte Lassie" kom och hon var 20 och den snyggaste jag visste i hela världen.
Man ska inte dö vid 62. Man ska inte behöva dö när man är 46, som Josefin. Och föräldrar ska inte tvingas begrava sina barn. Det finns en grymhet i det här som är svår att acceptera.
Men det finns också ett budskap, för även när vi dött finns vi kvar – i form av minnen. Och vilka de minnena är, avgör vi till stor del själva medan vi är i livet.
Vem är jag, när jag inte längre finns? En fråga att ställa sig lite då och då, medan man fortfarande kan påverka svaret!