Smäda mig om ni vill, skrik efter mig på stan, utsätt mig för allsköns lämplig förnedring - ni har mitt stöd och min uppmuntran!
I tjugo års tid har jag inte förstått, notera: INTE förstått, vad ni ser och hör i Kent. I bandet Kent, och i musiken. Jag har till och med sett era idoler uppträda, men ändå inte förstått. Och den hype som har omgärdat nya album har irriterat mig. Stört mig.
Jag har till och med svurit högt åt det märkliga namnvalet, de gånger jag som webbredaktör har letat efter bilder på Kent i tidningens bildarkiv och bara fått träffar på glada fäder med bebisar och random gubbar från åratal av enkäter.
Men jag ger mig nu. Ni har haft rätt hela tiden, och jag fel. Killarna från sossestäderna är genier, och nu har jag två decennier av musikaliska underverk att tröska igenom.
Vad som fick mig att vakna? Låten "Simmaren" från senaste albumet. Alla år av oinsikt bara rann av mig när jag hörde den. Jag kan inte förklara det närmare, det bara hände. Nu är jag som er andra.