Många äldre känner sig förbisedda när allt mer av det dagliga livet utspelar sig på nätet, och när banker och butiker slutar hantera kontanter. Jag förstår dem, men bara till viss del.
Hemdatorer med internet har funnits i 15–20 år. Betalkort ännu längre. Oavsett om man har ett intresse eller inte har man exponerats för dessa fenomen under många års tid, men ändå valt att hålla sig till det beprövade. Det ryms någon form av eget ansvar i detta.
Äldre människor är inte är mer korkade än unga. Tvärtom besitter de mycket kunskap och erfarenhet, och vet hur man löser problem. Jag är övertygad om att så gott som alla skulle kunna lära sig att hantera både datorer och smartphones, teknik som inte heller är särskilt dyr längre utan ganska lättillgänglig.
Fokus borde därför inte ligga på upprop för att bevara det gamla, utan på att ge äldre personer förutsättningar att ta till sig det nya. Studieförbund och barnbarn har länge gjort fina insatser, men det är fortfarande många äldre som upplever utanförskap. Det finns fler rädslor att övervinna.
Min farmor var över 90 år när hon skickade sina sista sms. Min morfar var nästan 97 när han för sista gången stängde av sin dator. De var inga övermänniskor, bara vanliga gamlingar. Men de hade nyfikenheten i behåll och vågade, och de tyckte faktiskt att det var rätt kul.