Ja, jag vet. Jag är en vit högutbildad man med fast jobb och bra lön. Snart är jag medelålders också. Jag har en fin sambo och två fina barn och vi har alla hälsan i behåll. Jag har det väl förspänt. Jag är privilegierad. Men jag känner att jag ändå måste beklaga mig, för nu är jag kränkt. Kränkt av tillvaron.
Tre veckors semester har jag haft. Jag har sett solen ett par gånger, och någon dag tror jag att det var över 20 grader. Men jag är inte säker. Resten av tiden har det varit höstrusk, med regn och blåst. Barnen och sambon körde en runda E. Coli-magsjuka också, mitt under sommarledigheten, bara för att, liksom. Sen sket en mås en megastor bajs rakt på farsans nytvättade bil. Det var bajsen från helvetet, jag lovar. Jag har även gått omkring med en ortopedisk pjäxa på foten hela semestern, på grund av en löparskada. Den fick jag äntligen ta av mig lagom till semestern var slut. Förstås.
Nu sitter jag på jobbet. Inomhus. Kollar högsommaren i väderprognoserna, och är frisk. Och ja, jag tror ni fattar.
Tillvaron och jag är inte såta vänner just nu.