Om några veckor blir jag 38 år. Det kan man kanske inte tro. Jag får i alla fall och lite då och då höra att jag ser yngre ut än jag är, och det är ju trevligt. Ju äldre man blir, desto trevligare är det väl att se ung och oförstörd ut. Antar jag. Även om jag egentligen inte räds åldrandet.
Ibland blir jag till och med tagen för 19, eller ännu yngre. Alltså bara hälften så gammal som jag är. Det är när jag handlar i någon av det statliga alkoholmonopolets butiker. Personalen som arbetar i dessa inrättningar har onekligen ögon som inga andra, och inte ens när jag har mina döttrar med mig tar de mig för äldre än 19. Döttrarna är tio och åtta.
– Kan jag få se en legitimation? frågas det barskt och misstänksamt.
Som om jag blev pappa första gången vid nio års ålder, och fick lillflickan vid elva.
För några år sedan, när jag bara såg ut som tolv fast jag var 31, handlade jag med min pappa. Han betalade, för jag hade av oklar anledning plånboken i bilen. Då fick kvinnan i kassan för sig att han köpte ut åt mig och vägrade sälja. Först när jag kom tillbaka med mitt körkort, som togs för så länge sedan att det redan hade förnyats en gång, lät hon sig bevekas. Men hon starrbligade mig med misstro i ögonen medan jag packade mina buteljer.
Jag undrar när sista gången blir. Hur gammal är jag, när dagen kommer?
Vid vilken ålder fyller jag äntligen 20?