Har haft förmånen att pyssla den senaste tiden. Ja ni vet, klippa. klistra, rita. måla, skapa. Kompanjonen: en snart fyraårig entusiast.
Det hela började en dag när vi var på invigningen av Retuna i Eskilstuna. Där stod plötsligt ett dockskåp på en pall. Några våningar högt, med en massa grejer i. Det var när lille entusiasten plockade ut en säng som stod placerad i dockhuset som det klickade till. Den var bäddad åt en liten miniatyrfigur och såg jättemysig ut. När jag tittade hur den var gjord såg jag, det var en urdiskad makrillfiléburk. Självklart. Det finns väl inget som kan bli en bättre säng åt miniatyrfolket i dockhuset än en gammal makrillburk? Och huset fixar man ju lätt av gamla skokartonger, för hela dockhuset var förstås tillverkat av återvunnet material. Tillbyggnader gör man av andra kartonger eller förpackningar. Gamla knappar blir förtjusande lampor, uttjänta schampoflaskor kan skäras till och bli badkar eller utomhuspooler, mjölkförpackningar som anpassas i storlek blir utmärkta soffor som man klär med nån gammal sönderklippt tröja eller strumpa.
Alltså: Det behöver inte kosta någonting att göra sitt eget dockhus. Dessutom är själva skapandet så himla kul. Jag hade glömt det. Hur roligt det är att pyssla. Som vuxen har man ofta lagt ner det. I alla fall jag. De flesta vuxna bara stressar, jagar omkring, facebookar, sköter alla måsten, kollar tv eller sin mobil. Hela tiden på väg nån annanstans än här och nu. Så förtvivlat tråkigt. När lyckan kan sitta i en förbrukad kartong, urdiskad plåtmojäng, toapappersrulle, lite klister och färg.
Sedan tycks flirtkulor vara skitdyra och inte lika enkla att införskaffa som när jag var liten. Om man vill tillverka sitt eget folk som ska bo i huset så att säga. Det är kanske en annan fråga men ledsamt om man anser att man behöver flirtkulor i sitt liv. Men då får man försöka komma på en annan, gratis, lösning. Mycket roligare dessutom. Det är bara fantasin som sätter stopp.