Det goda blir allt mer sällan

Det sitter nog i huvudet. Nästan varje dag runt elva, när de första signalerna om den kommande lunchen gör sig påmind, blir jag sugen på snabbmat. Det spelar inte så stor roll om jag har med en matlåda med klassisk husman eller något annat läckert. Dålig karaktär eller inte - det är pizza jag vill ha. Det blir liksom svårt för mig att tänka keso, kokt fisk och morötter strax innan lunch. Det finns inte i min bok just då. Jag vet naturligtvis att jag mår både bättre och känner mig piggare av en mer allsidig kost, men det lyckas jag med lätthet tränga undan. Förra veckan var jag med om en omskakande lunchupplevelse. Jag föll för kostvalet som majoriteten av mina fotografkollegor på tidningen anammat; Fruktyoghurt med müsli och skivad banan. Oj vad det dammade i gommen. En riktigt bedrövlig erfarenhet och det kändes som att jag aldrig ville sluta borsta tänderna efteråt. Från en tid tillbaka gäller dock min nya en-pizza-i-veckan-regel. Tänk att en italiensk varm frestelse toppad med tomat, ost, skinka och lite kronärtskocka kan skänka en sådan njutning.