En underskattad insats

Det är lördagskväll och lilleman och jag är gräsänklingar. Eftersom han har bestämt aftonens repertoar befinner vi oss på en av den norrländska hamburgerkedjans restauranger i Eskilstuna. Lilleman älskar det och medan jag blåser på det heta kaffet går han loss på strips och dipp med ett belåtet leende. Det är behagligt svalt i restaurangen, men knappast någon Lady och Lufsen-atmosfär. Larmet från fritösen piper oavbrutet på uppmärksamhet, trötta barn skriker ut den sista energin efter heldagen på Parken Zoo och några gäster gnäller högt om hur snålt med bacon det är på burgaren. Den unga personalen betar av den aldrig sinande kön efter bästa förmåga och tjejen i kassan är både effektiv och trevlig. På parkeringen utanför drive through-luckan står en stor pick up med dieselmotorn dovt morrande. I förarsätet sitter en man och röker. Det otåliga ansiktsuttrycket går inte att ta miste på. Han svär och tittar irriterat mot entrédörren och den väntande beställningen. Oj, tänker jag. Här vore det nästan bäst att skicka fram Kofi Annan med den efterlängtade måltiden. Fixar man ett jobb på en snabbmatsrestaurang så fixar man nog det mesta, tänker jag. Ansvar, stress, otacksamma kunder och halvbra betalt. Det är en fostrande skola som de flesta borde testa på.