Ett säkert mognadstecken

Lördagen ägnas företrädesvis åt kultur och jag börjar lite motvilligt inse att det hela är hur trevligt som helst. Ett bildreportage med gänget i Strängnäsrevyn varvas med en välbesökt julmarknad, finstämda toner från Roggekören och två mäktiga luciakröningar. Revy och marknad, som aldrig har varit minna paradgrenar, känns plötsligt riktigt trivsamt. Körsång har jag nog innerst inne alltid varit lite svag för. Det vill säga fram till för sådär tio år sedan, då regissören Kay Pollack av någon outgrundlig anledning lyckades göra succé med det totalt överspelade dramat "Så som i himmelen". Okej, jag erkänner, jag såg aldrig klart hela filmen. Men bara någon för den på tal får jag utslag. Denna emotionella svacka lyckas dock lördagens körsång råda bot på. I en fullsatt domkyrka levererar Ungdomskören uppbackade av Tillfällenas kör en välkomponerad repertoar av julmusik med mäktiga sångprestationer. Det hela är så vackert att jag nästan blir lite gråtmild. Kanske är denna känsla ett i livet sent infunnet mognadstecken.