Lika delar ångest som nyfikenhet sprider sig i kroppen inför sprättningen (Jo, jag har sedan ett par år både öppnat och läst årsbeskedet). Trots ett genuint intresse för ekonomi så har jag, liksom så många andra, inte engagerat mig så där i överkant för min allmänna pension. Årsbeskedet är lite som en film av Richard Hobert.
Det har ett viktigt budskap, men är också en ganska trist och deprimerande läsning.
Prognosen punkterar snabbt eventuella drömmar om att packa ihop redan vid 61. Det blir helt enkelt inte så mycket att leva på då. Nästa överraskning är att jag som är född 1973 kommer att leva ett ovanligt långt liv, därför kan jag redan nu förbereda mig på att arbeta tills jag är 68 år och 3 månader. Det hela presenteras som om det vore hur självklart som helst. Jag säger som Leif G.W. Perssons romanfigur, kriminalkommissarie Evert Bäckström: Vad fan är det som händer?