Ibland behövs det så lite

Det blir inte riktigt bra helt enkelt och det kan smitta av sig på humöret. Härom dagen var det så. I bilen på vägen hem känns det som om jag just har varit med om årets minst minnesvärda dag. Jag kör långsamt. Utanför är det grått och regnigt. Riktigt östtyskt självmordsväder. Salige Willy DeVilles lågmälda och otroligt coola röst ger tröst inne i kupén och det börjar snart kännas lite bättre. Några rondeller innan hemkomst känner jag ett påtagligt sällskap bakom bilen. Jag sneglar i backspegeln och upptäcker till min förtjusning den aggressiva fronten på en Alfa Romeo. Jag kör åt sidan in på en bussficka och släpper förbi den körglada föraren för att kunna beundra 159:an. Den smäckra sedanen försvinner snabbt i väg och mina tankar går till designern Giorgetto Giugiaro som välsignat världen med en sådan vacker bil. Jag känner mig redan bättre till mods och är lite stolt över min storsinta gest. Jag hinner inte längre än till nästa korsning då en Lincoln Town car glider upp bredvid mig. Det här måste vara mer än en tillfällighet. Vilken bingo för själen när prestigeversionen av en Crown Victoria, med 20 år på nacken, kan bringa ordning på sinnet så lätt.