Jag befinner mig på McDonalds för en snabbfika. Efter lite fumlande lyckas killen vid kassan slå in beställningen, för att därefter kika villrådigt över axeln. Efter ett par omotiverade utflykter bakom disken meddelar han att pajen kommer att dröja fem minuter.
– Okej, kommer du ut med den då?
Det kan han tyvärr inte lova. Det här bådar inte gott och min gamle far skulle utan att tveka beskrivit den här ynglingen som en riktig slöfock. Jag sätter mig vid ett bord för att vänta och kommer att tänka på ett besök hos samma restaurangkedja för flera år sedan. Jag och min vän Magnus befinner oss i Japanska Kyoto och efter en vecka med grönt te, sushi och sjögräs känns uppenbarelsen av de gyllene bågarna som en efterlängtad hägring. Vi kliver in och beställer varsin kaffe och äppelpaj. Den korrekta och uniformsklädda servitrisen låter med underdånig röst meddela att pajen tyvärr kommer att dröja 30 sekunder. Vi börjar småskratta och säger att det är lugnt. Det tycker inte hon och med en harang av ursäkter ber oss ta ett bord för att invänta servering. Några sekunder senare uppenbarar hon sig med vår beställning och backar med upprepade bugningar i väg från bordet.
Tillbaka till verkligheten och drygt fem minuter senare. Någon servering vid bordet blir det inte och människan jag beställde av syns inte till. Efter ett nytt besök framme vid kassan kommer så beställningen till rätta och jag kan snart konstatera att äppelpajen i alla fall är lika god här som i Japan.