Jobb, och för många pendling, upptar en stor del av livet. Den tid som blir över är, om jag får tala för mig själv, lätt ångestframkallande. Jag vill inte längre slösa dyrbar fritid på dåliga filmer som jag utan minsta tvekan kunde göra som tonåring. Ska jag ta del av kulturupplevelser och medial förströelse vill jag ha kvalitet och mervärde. När eftertexterna rullar på tv-skärmen eller när jag vänder blad och når tacksidorna i slutet av boken, så vill jag känna att jag har förkovrat mig.
Att stressa över sådant är tankeväckande i sig. Det säger något om samhället tycker jag. Eller så säger det bara något om mig som person. Till exempel plågar jag mig för tillfället igenom en tjock bok med liten text om det amerikanska folkets historia. Den är trist skriven och extremt faktaspäckad. Varje sida är tungrodd som att plöja en hektarstinn åker med plogselen kopplad till den egna ryggen. Egentligen vill jag bara läsa en blixtsnabb science fictionroman. Men jag är vuxen nu, jag har glömt hur man slappnar av.