Vanligen vaknar jag automatiskt vid samma tid, helg som vardag, oavsett om väckarklockan ringer. Kroppens inre klocka fungerar som vilket urverk som helst. Den signalerar oavsett om den får hjälp av väckarklockan eller inte, men på semestern tonar den ut och slutar fungera.
I söndags morse, sista semesterdagen, vaknade jag kvart i elva på förmiddagen. Armarna hängde som limpor längs sidan på kroppen och jag lyfte på dem så sällan jag kunde.
Under semestern förlorar jag all skärpa. Jag beter mig sömngångaraktigt och skulle enligt en nära vän inte ens klara ett stroketest. Det straffade sig när jag träffade två kolleger från en tidigare arbetsplats. De hade varit och käkat lunch och såg den här torsdagen som vilken arbetsdag som helst. Jag hör inte ens mig själv när jag med halvslutna ögon frågar om de jobbar helg.
– Va? säger ex-kollegan och lutar sig framåt, förmodligen för att han inte tror sig ha hört rätt.
– Jobbar ni helg? Ja, eftersom ni är på jobbet i dag, upprepar jag.
– Men det är ju inte helg. Du verkar väldigt avslappnad för att vara en torsdag.
– Ja, jag har semester.