Just nu testar SJ och Trafikverket hur mycket jag tål innan jag får psykbryt. Att pendla kräver gudomlig självkontroll för att inte falla igenom likt Michael Douglas i filmen Falling down.
Inte ett enda tåg verkar gå som det ska. Som pendlare fascineras jag över hur det är möjligt att klanta till tågtrafiken så totalt. Det är inte bara att tågen inte går enligt tidtabell. Informationen håller episkt låg klass. På centralen i Stockholm skickas personal i gula västar fram men dess bärare vet inte mer än övriga resenärer. När någon ställer en fråga tittar oftast informatören på den stora tavlan i centralhallen, och läser innantill från den. Jag hörde en resenär fråga en kille i just en sådan gul väst om han var informatör, han stammade fram svaret att han i alla fall trodde det. Helt självklar i sin roll vågade han inte framstå, i det ögonblicket var antagligen konsekvenserna riskabla så väl som osäkra.
Som det är nu går det bara att rekommendera sin värsta fiende att tågpendla. Att dagligen se organisationerna kring den svenska järnvägen i arbete är som att bevittna en tågkrasch om och om igen. Kanske skulle svenska domstolar börja dela ut tågpendling som straff. Sträckan Stockholm–Strängnäs dagligen i 18 månader motsvarar i så fall tre års fängelse.