Hur stort det var när tigern växte fram under mina fingrar medan de flinkt hanterade den japanska tekniken i att sy tavlor.
Jag var 12 år och kände mig riktigt duktig på något.
De andra i klassen kämpade för att förstå, för att kunna följa mönstret. För mig var det som när jag för första gången greppade det matematiska systemet. Hjärnan öppnar sig, kroppen blir snabb och enkel. Allt faller på plats.
Om och om igen har jag sett det hända mina barn. När de upptäcker att deras pappa släppt cykeln och de faktiskt cyklar själva.
När de helt plötsligt inser att de är på det djupa vattnet i bassägen och ändå inte drunknar utan simmar vidare.
När de koncentrerar arbetet med färg och pensel och skapar något bara tänkt i deras egna hjärnor.
Precis så tänker jag att barnen vi berättar om i tidnigen i dag har känt flera gånger när de fått växa i konstens värld.