Einar, 5 år, för natten ikädd spindelmannen-dräkt, drar täcket upp över magen och lägger sig tillrätta.
– Ja, det kommer jag. Du får komma och hälsa på, säger jag, sjunger godnattsången och släcker sänglampan.
Medan hans andetag sakta blir rytmiska tänker jag på hur livet skulle vara om man kunde låna lite superkrafter då och då. Tänk vad snabbt tvätten skulle vara vikt och målningen i vindsrummet skulle vara klart om jag hade Stålmannens snabbhet.
Sedan tänker jag på det min man brukar säga till mig – att jag är som seriefiguren Mandrake. Att jag med en magisk handrörelse kan få vem som helst att berätta sina innersta hemligheter, en ganska bra superkraft för en journalist.
Så somnar vi sida vid sida, min son och jag, och drömmer oss bort i en värld där han är Ben 10 och jag Mandrake.