Vid några tillfällen har vuxna människor betett sig obehagligt och hotfullt, följt efter elever på skolgården in i skolan. Inget hände, tack gode Gud. Skolpersonal var snabbt på plats och kunde lösa situationen.
Reaktionen: Låsta ytterdörrar.
Missförstå mig inte. Jag är övertygad om att skolan agerat med det bästa av syften, mina och alla andra barns säkerhet. Men jag kan inte släppa känslan av att det är fel reaktion, i alla fall i längden.
Nyligen skrev vi om polisens råd när man stöter på människor längs vägen som söker kontakt. Så kallade vägpirater stannar till längs våra vägar och försöker få förbipasserande att stanna för att sedan lura dem på pengar.
Rådet: Stanna inte.
Det är förmodligen det bästa rådet om man stöter på vägpirater. Det är ju också polisen uppgift att förebygga brott och varna allmänheten. På samma sätt skulle jag säga att Östersundspolisens levde upp till sin skyldighet i mars efter en lång rad av svåra överfall på kvinnor och gick ut och varnade stadens kvinnor.
Uppmaningen: Gå inte ensamma efter mörkrets inbrott.
Jag började låsa min ytterdörr hemma för några år sedan efter att en nyckel försvunnit i hallen. Jag har vid flera tillfällen passerat vad jag trott varit vägpirater och valt att inte stanna. Jag tänker på var och när jag går ensam. Därför har jag den största respekten för varje enskilt beslut att varna och låsa.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera kring det samhälle vi bygger. Tänk om den som viftar och signalerar verkligen behöver hjälp? Med låsta dörrar blir skolan kanske säkrare men blir våra barn rustade för skolgården eller skolvägen? Och är det rimligt att kvinnor ska tvingas begränsa sina liv?
Men måste vi inte också värna vårt öppna samhälle? Måste det inte också finnas en väg åt andra hållet, där vi hittar lösningar som inte begränsar oss utan stärker våra gemensamma utrymmen?
Kanske är jag blåögd och naiv. Kanske måste vi fokusera på säkerheten.
Jag är bara osäker på om det är ett samhälle som jag vill leva i.