Den lilla räven smiter in bakom grannhäcken. Sticker sedan fram huvudet och plirar mot mig. Den är inte vuxen, men inte en unge heller. Rävtonåring. Sedan tar den ett steg mot mig. Stannar. Och sedan börjar den trippa fram.
Nyfiken. Och tam.
Om det här var en Disneyfilm skulle fåglar kvittra och jag skulle fråga räven vad den hette, och räven skulle ställa sig på bakbenen och svara något i stil med att den heter Foxy McRäv och sedan skulle vi gemensamt brista ut i sång innan vi for ut på äventyr för att rädda rävens skog som hotas av skövling.
Men det här är ingen Disneyfilm så i stället blir jag skitskraj för den obehagliga lilla varelsen och försöker schasa bort den medelst klapp, stamp och rop, men den följer efter mig på gatan tills jag kommit fram.
Nej, det här är ingen Disneyfilm och om inte Foxy McRäv slutar stalka människor kommer han möta sitt öde i kommunjägarens gevärspipa. Men i verkligheten finns det förhoppningsvis bättre rävskrämmare än jag som kanske få honom folkskygg igen.