Jag kom tvåa! Bakifrån!
Alltså inget superresultat. Men trots att jag är tävlingsmänniska är jag sjukt nöjd ändå.
Jag lyckades trotsa fjärilarna i magen. Min häst Sid (som gjorde tävlingspremiär) gick in i transporten hur fint som helst trots att han inte åkt på nästan två år. Han skötte sig bra på tävlingsplatsen trots läskiga parasoller, nya hästar och annat läskigt.
Men... domartornet med tonad ruta med diffusa rörelser bakom blev för mycket. Det blev några panikartade rodeoturer över dressyrbanan. Och han vägrade närma sig. Ett tag var jag beredd att ge upp. Men så tänkte jag det finns bara ett sätt att träna det här – och det är på tävling.
Så vi genomförde programmet, om än med riktigt låga poäng. "Väl kämpat" skrev domaren i protokollet.
Och jag säger som jag brukade göra på misslyckade hundtävlingar: Vi fick ett BIAF – bäst i alla fall.