I förra veckan var jag i Göteborg några dagar. Då ville jag förstås hälsa på min gamla moster Gunvor.
När jag klev in på äldreboendet låg Gunvor och sov. Hon var trött den dagen och ville inte gå upp. Jag uppskattar att hon fortfarande har rätt att bestämma över sin dag.
Nyvaken kände hon inte igen mig. Men hon uppskattade att jag höll hennes hand och smekte henne över kinden. Om inte annat kände hon nog min kärlek och värme.
Gunvor är dement. 92 år.
Lite senare gick jag ut en stund för att ge henne tid att vakna.
När jag kom tillbaka var Gunvor lite vaknare. Sa: Hjördis (min mamma, Gunvors syster) är du här och hälsar på?
Nej, sa jag. Det är Hjördis dotter Marie.
Då kom minnet tillbaka. Gunvor helt klar i huvudet. Hon kände igen mig och blev väldigt glad. Vi pratade om saker vi gjort tillsammans. Vi har alltid stått varandra väldigt nära.
När jag gick sa Gunvor: "Nu ska jag ligga här och tänka på alla glada minnen",
Och så kramades vi länge.
På vägen hem mot Eskilstuna gladdes jag åt vår stund tillsammans. Älskade Gumme (det var så jag kallade henne som barn).
För en dement betyder ett minne så mycket.
När hon pratade med mamma senare på kvällen hade hon glömt. Men jag är övertygad om att att glädjen finns kvar i hjärtat och maggropen.
Det är aldrig för sent brukar man säga. Men när det gäller sjuka och gamla blir det faktiskt för sent en dag. Är så glad att jag tog mig tid.