Hon ville gärna ta med sig sin nya kärlek och hälsa på när de ändå hade vägarna förbi. Ni är jättevälkomna sa jag, och frågade vad han hette (vad det nu hade med saken att göra). Hon heter......, svarade väninnan.
Jag kände mig hur dum som helst. Vad var det som fick mig att ta för givet att det skulle vara en han? Jag trodde jag lämnat gamla normer om hur kärnfamiljen ska se ut bakom mig.
Men kanske är det inte så konstigt. Vi pumpas dagligen med budskap som håller oss kvar i dåtidens stereotyper.
Ta till exempel beräkningar för vad olika politiska beslut betyder för hushållens ekonomi. Oftast ges tre exempel: en ensamstående mamma, ett par (man och kvinna) med två barn och ett äldre par. Varför inte en ensamstående pappa, ett homosexuellt par med barn eller dito åldringar? Och varför sällan någon som inte ser "typiskt svensk" ut.
Jag tror inte att det är avsiktligt eller illa menat. Men jag tror att det påverkar oss. Och så hoppar en sådan där groda ur munnen som både kan såra och stänga ute.