I helgen fick jag besök av mina allra äldsta vänner. Vänner som jag har känt i mer än 50 år. Vi var inte många år när vi lärde känna varandra. Vi hade inte börjat lekis (som det hette på den tiden) ännu, och följaktligen inte heller skolan.
Tillsammans har vi lekt med dockor, byggt kojor, spelat burken, gått på utflykter och gått vilse. Vi sov över i varandras lekstugor, hängde på ridskolan. Vi pallade äpplen och åkte fast. Vi klädde ut oss till påskkärringar och gick runt och "tiggde" godis och småpengar.
Sedan blev vi tonåringar, gick på ungdomsgården och sprang efter killar. Hela tiden höll vi ihop, mer eller mindre.
När vi blev vuxna blev kontakterna lite mer sporadiska. De bor i Stockholm och jag numera i Sörmland.
Nu i helgen är det mer än 15 år sedan vi sågs senast. Men när de klev ur bilen på min gårdsplan var det om det var i går.
Är det de gemensamma minnena som gör det? Är det för att vi i mångt och mycket förstår varför vi är de vi är? Eller har vi rent av format varandra?
Hur som helst var det så kul att träffas igen. Verkliga möten slår Facebook med hästlängder.