På den tiden – det var 1967 – fick barnen nämligen genomgå en test i sexårsåldern för att se om de var skolmogna.
Jag ville inget hellre än att få börja skolan och få lära mig läsa, skriva och räkna som mina båda äldre bröder.
Enligt dessa båda äldre bröder krävdes det vissa fysiska färdigheter för att vara skolmogen. Man skulle kunna böja armen över huvud och nå örat på andra sidan.
Jag tränade och tränade. Men det gick bara inte. Jag nådde inte örat.
Så kom den stora dagen. Med en klump i magen bänkade jag mig tillsammans med 50-talet andra sexåringar i skolan gymnastiksal. Vi fick fylla i rutor och cirklar, men jag behövde inte visa att jag kunde nå örat. Jag fick börja skolan trots allt.
PS. Skvallra inte för mina chefer att jag fortfarande har svårt att nå örat.