Det var en man som med ena handen sköt en barnvagn framför sig. I den andra handen höll han en mobiltelefon mot örat.
Jag saktade naturligtvis in och stannade. Det är jag skyldig till enligt lag. Men jag kan inte låta bli att förvånas över bristen på självbevarelsedrift. Mannen fortsatte rakt fram i samma takt, livligt pratandes i telefonen. Han vände inte ens på huvudet för att se om jag tänkte stanna, ännu mindre sökte han ögonkontakt.
Hade jag varit en ouppmärksam vettvilling som bara kört på kunde både barnet och mannen blivit allvarligt skadade, eller till och med dött.
Visserligen hade ansvaret då helt och hållet varit mitt, och jag hade fått ett kännbart straff.
Men spelar det någon roll? Det skulle ändå vara en klen tröst om en människa dött.
Själv har jag alltid koll när jag korsar en väg till fots. Jag tycker att mitt liv är mer värt än besväret. Det tror jag mina anhöriga och vänner också tycker.