Ändå tar det nog tar ytterligare en tid innan krafterna återvänt helt. Ett tag trodde jag att jag aldrig skulle få tillbaka energin. Har man passerat 55 blir det väl så här, tänkte jag. Man orkar helt enkelt inte. Nu kan det bara gå utför.
Så skönt att inse att det inte är så. Värst är inte de där första influensadagarna när febern är hög och man inser att jag är sjuk. Det är sedan tvivlen kommer. När febern har gett med sig, men kroppen ändå inte vill vara med.
Ett par hundra meters promenad känns som ett maratonlopp. Att lyfta in en korg ved känns som världsrekord i tyngdlyftning.
För en vecka sedan hade jag tröttnat på att vara hemma. Sååå sjuk var jag inte. Jag gick till jobbet. Men efter ett par timmar insåg jag att det inte funkade.
Nu har jag jobbat både lördag och söndag. Så livet återvänder trots allt. Och visst börjar det bli lite vår i luften, även om det fortfarande singlar ner en och annan snöflinga. Nu kan allt bara bli bättre.