Sommarens kamp har börjat. Jag slåss ur underläge och oddsen att lyckas är dåliga. Men jag ger mig inte – nu ska ogräset bort. Det mesta i alla fall.
Redan när vi flyttade in i vårt lilla torp i skogen för många år sedan hade ogräset ett försprång. Nässlor, kvickrot, maskrosor och tistlar stormtrivs. Som ogräs betraktar jag också kirskål, mynta och en blå blomma som i och för sig är rätt så söt men som tar över totalt om man inte håller efter den hårt.
Jag rycker och drar, gräver och klipper. Starka kemikalier vill jag ogärna använda. I stället experimenterar vi med att strö ut salt, täcka med gräsklipp, sågspån och andra mer naturliga material.
Men ogräset vinner alltid – nästan.
Eftersom det tydligen inte går att vinna har jag börjat anamma att det faktiskt går att äta en hel del ogräs. Började med klassikern nässelsoppa förra året. Jättegott!
Så här om dagen gav jag mig ut runt tomten för att plocka nässlor. Hittade nästan inga. Var är mitt ogräs.