Pussandet är en av alla tiotusentals små detaljer som skiljer ryssarnas seder från våra. Känner man en ryss tillräckligt väl räcker det inte med ett handslag när man träffas, då ska man kindpussas. Är man riktigt närstående kan kyssen lika gärna hamna på munnen.
Med min västmanländska glesbygdsbakgrund har jag aldrig lärt mig acceptera det där, trots att jag sedan drygt tio år betraktar Ryssland som mitt andra hemland.
I det lantligt stockkonservativa Sala, där jag växte upp, kunde vi män inte ens kramas utan att dunka varandra hårt i ryggen med handflatan för att visa att det handlade om maskulina kramar. Man fick inte komma för nära varandra med ansiktet heller, för då krockade kepsarnas skärmar.
Men trots att barndomsbeteendet sitter kvar i min medelålders ryggmärg skulle jag aldrig drömma om att slingra mig ur det rituella kindpussandet.
För mina reflexargument kommer alltid att kunna skjutas i sank av ett enkelt påpekande: Det är det ryska sättet att hälsa som är mest välkomnande och mest inkluderande.
Mitt invanda beteende var ett oartigt avståndstagande. Alltså var det jag som fick lära mig hälsa som folk, och för mig är denna fråga varken större eller mindre än så.