Jag stod bredvid min mamma när hon låste sin lägenhetsdörr för sista gången. Handen dröjde länge vid vredet, men när hon släppte taget såg hon alldeles lugn ut.
Alla hennes möbler stod redan på det nya äldreboendet.
Hon hade redan lämnat tillbaka biblioteksböckerna utan att låna några nya. Sagt upp lokaltidningen. Betalat sista hyran.
Jag föddes här. Växte upp här. Gjorde staden och trappuppgången till min. När jag försvann bodde hon kvar. Ensam.
Vi säger inte mycket till varandra när vi sätter oss i bilen och påbörjar den timslånga körningen söderut till Eskilstuna.
– Har du tagit hand om alla mina saker? frågar hon.
– Ja, svarar jag kort.
Det måste vara vemodigt att lämna sin stad, tänker jag. Men mamma ser rofylld ut.
Jag flyttade till Eskilstuna för 16 år sedan. Av en slump. Jag fick jobb, gifte mig, fick barn. Sedan blev jag kvar, utan att någonsin känna mig som Eskilstunabo.
– Vad vackert det är här ikväll, säger mamma när bilen rullar in i skuggan under Årbys skamfilade tegelskrapor i kvällssol.
Då hör jag det där nyckelljudet spelas upp igen. Fast det låter som om något just låstes upp och på sätt och vis blev vi två nyblivna Eskilstunabor den kvällen.