När jag flyttade till Eskilstuna såg staden precis ut som en sådan där spökstad som Kent sjöng om på singelsamlingen b-sidor. Plattan släpptes samma år som jag flyttade hit.
Torget var väl inte något slagfält, men ödsligt var det. Att äta en dagens lunch som inte bestod av pizza eller inkluderade minst en rejäl skopa brunsås var hart när omöjligt, med undantag av kinarestaurangen mitt emot redaktionen.
Jag minns hur jag suckade och tänkte "vad är det här för ställe?" när jag åt min första jobblunch i Eskilstuna. Den bestod av ljummet fläskkött och konserverade ärtor som serverades ur ett byxvarmt värmetråg. Som i en sämre sjukhusmatsal.
Sedan hände något. Staden förändrades och växte. Och det gladde mig.
Innan jag kom till Eskilstuna-Kuriren jobbade jag på flera små lokaltidningar i Västmanland. Där fick man vara glad över om man hade en bra nyhet var tredje dag. Mer hände det sällan på andra sidan Mälaren.
I Eskilstuna gick det att leverera minst en bra nyhet om dagen redan då. Och i dag, 16 år senare, händer det för mycket för att en normalstor redaktion ska hinna rapportera allt.
Staden har blivit så stor att den är omöjlig att överblicka och då blir den också roligare att jobba i. För en journalist. Det enda som stör mig numera är att det tar så oerhört lång tid att välja var man ska äta lunch. Finns det inga brunsåsrestauranger kvar längre?