Nu kommer jag visserligen från Sala och inte Eskilstuna. Men texten kändes lika träffande i 90-talets Västmanland.
I går fick sången en ny innebörd för mig.
Jag körde de åtta milen norrut för att hämta min mamma som suttit instängd i sin lägenhet för att undvika röken från den stora skogsbranden. I ljuset av rökskyarna såg Sala verkligen ut som en spökstad.
Sikten var på högst 50 meter där dimmorna låg som tätast. Då och då tornade suddiga byggnader fram ur diset. Nästan inte en människa rörde sig utomhus.
Scenerna såg ut som om det hämtats ur Tarkovskiljs film Stalker - eller från dataspelet Fallout.
Luften var så mättad med rök att det knappt gick att andas.
När jag skriver det här har det börjat regna utanför mitt fönster i Eskilstuna. Jag hoppas att regnet fortsätter falla.