Killen som talar ser ut att vara strax över trettio och min nioåring lyssnar andäktigt på den vuxnes visdom. Sådär som man önskar att barnen lyssnade på en själv. Fast det gör de ju nästan aldrig.
Pokémonflugan trängde sig inte in i vårt hem förrän skolorna började, men nu traskar vi runt på Eskilstunas kvällsgator som alla andra: en ivrig sexåring, en koncentrerad nioåring och en motvillig fyrtiofyraåring ute på äventyr.
Eftersom min egen mobiltelefon konfiskerats av sexåringen har jag inget annat att göra än att iaktta de andras lek, så det är först nu jag fattat hur många de är – pokémonjägarna. Och hur gamla de kan vara.
Barn, ungdomar och vuxna samlas kring fångstplatserna med blickarna fästade i mobilerna. De är överallt. Och de pratar med varandra. Som jämlikar. Om sitt generationsöverskridande gemensamma intresse.
Var – utom vid ett pokéstop – ser man annars en vuxen kvinna rådfråga ett litet barn om var hon kan hitta en slowpoke, en poliwag eller en zubat?
Hon nickar andäktigt när sexåringen förklarar att det gömt sig en särdeles otäck figur som kallas Goastly bakom Munktellmuseets soptunnor.
Det känns lite som en återgång till den där tiden när vi bara hade två tv-kanaler i det här landet, och alla pratade om samma saker hela tiden, för att alla hade exakt samma referensramar.
Överallt. Hela tiden. Jag kan inte komma på något annat mobil- eller dataspel som lyckats åstadkomma den effekten. Vore jag sociolog skulle Pokemon Go bli mitt nästa forskningsämne.