Som ung lät jag mig gärna ryckas med av tidens stora frågor. Berlinmurens fall, införandet av lördagsöppet på bolaget, Sovjetunionens undergång och allt vad det nu var som upptog våra tankar på den tiden.
Det var frågor som väckte starka känslor. De gjorde svenskarna grälsjuka. Och ur den okynniga lusten att reta upp hälften av läsekretsen till den andra hälftens förtjusning brukade lusten att skriva krönikor alltid växa fram hos mig.
Det var aldrig särskilt svårt förr i tiden. Innan jag tappade stinget.
Med en sval bris fläktande över ansiktet inser jag att jag har förlorat två saker med åren: lusten att retas med andra och förmågan att själv bli riktigt irriterad.
Man slutar ju hetsa upp sig så förbannat över olika småsaker med tiden, och då försvinner tydligen även förmågan att reta upp andra.
Det är väl då man tappar stinget som krönikör, tänker jag medan hängmattan knarrar i vinden.
Den hänger mellan två knotiga äppelträd bakom mitt alldeles för vildvuxna sommartorp. En humla surrar bland hallonen.
Livet blir faktiskt väldigt behagligt när man tappar stinget. Det är ungefär lika skönt som när man inser att det inte pågår någon systemkollaps i Sverige och att vi aldrig varit i närheten av någon heller.