Det är valår. Jag tvekar: Ska jag kalla mig gråsosse eller betongmoderat i år?
De båda blocken kanske verkar olika. Men det finns en helt annan skiljelinje som fångar min uppmärksamhet inför valet.
Jag tittar på folkrörelserna som växer fram utanför de etablerade partierna. De vill in i riksdagen men föredrar slagsmål framför omröstningar. När de väl letat sig in vinner de hellre populistiska poänger än övertygar oss med fakta.
Ibland kallar de sig antirasister. Några är rasister.
Runt dem svansar revolutionsromantiker eller nynazister. De vill höras och synas men saknar en plan för hur allt ska fungera om de (gud förbjude) kommer till makten.
Men jag vill ha en sådan plan och let’s face facts: Den finns bara hos de riktigt tråååkiga.
Låt oss kalla dem gråsossar. Betongmoderater. Eller varför inte De tråkiga?
De tråkiga har funderat på vård, skola och barnomsorg sedan den gamla tvåkammarriksdagens dagar. De begriper till och med vad en kontrapropositionsvotering är.
Förmodligen kan tråkmånsarna stava till ordet också.
Det är bra att kunna om man vill behålla sin fungerande parlamentariska demokrati.
Det vill jag. Därför ska jag rösta på det tråkigaste partiet i år.