Det finns helt enkelt så in i helvete mycket som är fantastiskt med det här landet och att få leva här.
Jag älskar naturen! De trolska barrskogarna där marken är mjuk av mossa och där äventyret lockar mellan stammarna, de vidsträckta oceanerna av vitsippor mellan grönskande björkar, de glittrande sjöarna, klipporna längs kusten, fjällen och älvarna.
Jag älskar årstiderna! Ja, på riktigt! Trots att jag också svär över snöslask och kyla och allt detta regn, regn, regn så älskar jag den svenska sommaren, den svenska våren, den svenska hösten och vintern. Att tumla runt i rödgula fallna löv en oktoberdag. Att sitta på en brygga med fötterna i vattnet en stilla kväll i juli. Att försöka lära sig att bromsa med skridskor på Backavallens bandyplan en eftermiddag i februari när solen bländar och värmer. Att gå en låååång promenad och se hur världen vaknar till liv den första vårdagen.
Jag älskar att vi i det här landet, trots vår litenhet, utfört så många stordåd. Alla uppfinnare och entreprenörer som förändrat sättet att leva för människor över hela världen. Artisterna, låtskrivarna och producenterna som fått miljoner människor att dansa. Författarna och poeterna som satt ord på sådant som ingen annan lyckats sätta ord på. Idrottskvinnorna och männen som mot alla odds blivit bäst. Hjältarna som i sina yrken räddar liv runtom i vårt land men också när människor i andra länder drabbas av krig, epidemier eller naturkatastrofer.
Jag älskar mitt lands historia, kultur och traditioner. Jag älskar sill och potatis, midsommarkransar och julgranar och kyrkogårdarna som lyses upp av tusentals ljus på allhelgona. Jag älskar runstenarna, slotten och ruinerna.
Jag älskar att vi är med i täten och är en förebild för stora delar av världen när det gäller demokrati, jämlikhet och jämställdhet. Att vi är ett land där du får tro och tycka vad du vill utan att bli förföljd, torterad eller fängslad. Där du får vård oavsett hudfärg och religion. Där du inte blir dömd utan rättegång. Att vi är ett land där eleverna i skolan inte behöver svära trohet till landet, sjunga nationalsången eller delta i religiösa aktiviteter men där de flesta ändå ges möjlighet att sjunga både nationalsång och psalmer på skolavslutningarna.
Jag älskar att leva i ett land där så mycket av det som känns självklart för oss framstår som en utopi för många andra.
På måndag är det Sveriges nationaldag och jag kommer inte fira den på något som helst sätt. I stället kommer jag sitta lite lagom bakfull på ett tåg hem från Göteborg efter att ha sett världens bästa Håkan på Ullevi. Jag kommer inte att älska Sverige extra mycket på måndag. Bara precis lika mycket som jag gör alla andra dagar. Det räcker så.